Vardagsbetraktelser

Jahapp.

Tanden va dö. Jämt stendö.

Nej. Allvarlig talat så visste hon inte vad det var med den. Hon tyckte den såg himla död ut, men på röntgen såg hon inget, men när hon testade tanden va den inte så levande.

Precis när jag kom in klämde hon på tanden så hårt o de utlöste en gråtattack hos mig. Jag började gråta i tandläkarstolen. De va liksom inte bara lite snyft, utan riktig gråt! Mest för att jag tänkte på pengarna som man faktiskt får betala när man går till tandläkaren. Och en rotfyllning som jag fått förvarnat att jag kanske skulle få göra kostar mycket pengar. Tandläkaren trodde förstås att jag grät för att jag var rädd och inflikade hela tiden hur duktig jag var. Det var väl kanske nån blandning av rädsla & pengar.

Hursomhelst gick jag därifrån utan att vi gjort nåt vettigt.
Däremot var jag fattigare, rödgråten och käften stor o jävligt bedövad.

Trodde dessutom att alla som grät fick typ ett klistermärke eller nått.

Nu ska vi avvakta... Jag hatar att avvakta!